OM OSS
Projektet drivs av dansarna och koreograferna Eliisa Erävalo och Marcus Baldemar. De har båda personliga kopplingar till ämnet. Marcus har tornedalskt påbrå på sin pappas sida och hans mamma är första generationens finsk invandrare. Han växte upp i huvudsak i Kiruna och Tornedalen. Även om Marcus växte upp omgiven av det finska språket varken talar eller förstår han meänkieli eller finska.
“När det kommer till finskan och tanken på att lära mig den återkommer skammen. Varje ord jag yttrar på min moders mål skapar en känsla av att jag ljuger, att jag endast imiterar ljud.”
– Marcus Baldemar
Eliisa var ett flerspråkigt barn när hon först växte upp i Indien. När hon återvände med sin familj till Finland insisterade hon på att bara prata Finska. Nu har hon levt i Sverige i 14 år och försiktigt börjat identifiera sig som sverigefinsk istället för en finne som bor i Sverige.
ELIISA ERÄVALO
Eliisa Erävalo är en finsk dansare och koreograf med bas i Stockholm.
Eliisa har arbetat länge både solo och i olika typer av samarbeten runt om i Europa och i sitt nuvarande hemland Sverige. Hon utforskar och jobbar med skalor och begreppet stödstruktur alltid i sina olika arbetsroller.
I hennes egna arbeten utforskar Eliisa ofta idén om den porösa kroppen och upplevelsen av intuition och det spirituella. Huvudsakligen jobbar Eliisa i olika samarbeten som till exempel med Halla Ólafsdóttir. De har tillsammans skapat föreställningar sen 2011.
Arbeten Eliisa nyligen gjort utvecklar olika koncept-par som utsida/insida, teknik/natur, materia/ande och vinnare/förlorare. En drivkraft för henne är att försöka förstå hur vi bygger samvaro och skapar olika strategier för livet. Även i det vill hon skapa plats för och vårda det vi inte kan sätta ord på.
Som dansare har Eliisa jobbat på London Royal Opera House med Freddie Opoku-Addaie, turnerat med Dorte Olesen, Gui Garrido, Maija Nurmio och jobbat med en lång rad andra koreografer.
Eliisa har utbildat sig på Uniarts DOCH i både BA i dans och MA i koreografi. En stor del av BA studierna gjorde hon Theatre Academy Helsinki och en del genom Mychoreography. Hon var en av danceWEB stipendiater 2012 och en Venice Biennale stipendiat i Belgrad. Båda de kontexten har gett henne långvariga samarbetsrelationer.
MARCUS BALDEMAR
Med sitt arbete vill Marcus kommunicera en icke-hierarki mellan det känslomässiga, fysiska och intellektuella. Han beskriver sin praktik som ett intresse i att hitta och/eller skapa samband mellan den poetiska/politiska kroppen och ett poetiskt/politiskt språk. Marcus ser detta som en öppen, föränderlig, fråga som följer honom i arbetet. Författaren Leslie Feinberg sa en gång: Gender is the poetry we make of the language we are taught. I sitt arbete ser Marcus även rörelse och kropp och vår uppfattning av den som poesin vi skapar av det språk vi lär oss. Han arbetar ofta med text men i slutändan är kroppen den huvudsakliga kommunikatören.
Marcus arbete har vid flertalet tillfällen tagit avstamp i queer historia och historieberättande (storytelling) samt i ambitionen att queera historia och historieberättande. I solot GALDR (2019) tittade han på nordisk mytologi med en queer blick och dansade/berättade en alternativ historia baserad på guden Oden. Med verket Polari Speaking Sex inspirerades han av ett hemligt språk (Polari) som talades bland homosexuella i England från början av 1900-talet fram till slutet av 60-talet. Tillsammans med sina medarbetare undersökte de idén om en hemlig kommunikation som möjliggör att i säkerhet uttrycka, dela och leva ut queer glädje, queer njutning och queer intimitet i offentligheten.
Under hösten 2021 skapade Marcus tillsammans med Eliisa Erävalo sin första föreställning för barn och unga. Verket heter Markus Lär Sig Finska och är ett samarbete med Internationella Biblioteket. Föreställningen är tvåspråkig (finska och svenska) och är en del av en ambition om att på sikt börja behandla ämnen som ursprung, det geografiska och kulturella arvet.
Hösten 2022 hade Marcus senaste verk Finally Fantastic premiär på MDT i Stockholm. Finally Fantastic kan ses som en mötesplats och en gemensam gravplats där en samling personer av olika generationer gör, dör och är tillsammans. I 80-talets USA, i AIDS-epidemins begynnelse, i en tid då sjukdomen kallades för “the gay cancer” ärvde Ruth Coker Burks en kyrkogård. Denna kyrkogård kom hon att tillägna homosexuella som pga av stigmat dog ensamma och övergivna i sviterna av viruset. Ensamheten är idag en annan pågående pandemi.
